Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

... Och bilen går inte bra!

Annons

Hur fort vänds inte allt i mörker? Hur snabbt tornar inte orosmolnen upp sig?

På bara en minut slås all planering ut och alla omsorgsfullt gjorda kylskåpsscheman blir värdelösa. Den tajta familjeplaneringen, kladdigt skriven på griffeltavlan från Ikea – där söner ska till dagis, mammor till tandläkare och pappor till jobb – rasar samman som ett korthus i storm.

Min bil har gått sönder!

Min bil har gått sönder och livet skiftar färg, från bekymmersfri ljusgul till bekymrad svart. En person med klenare psyke än jag hade naturligtvis aldrig rest sig efter en sådan motgång. Men jag är stark. Stark nog att nu, några timmar efter mardrömshändelsen, åtminstone sitta uppe länge nog för att skriva dessa rader.

Jag vet, att bilen är trasig är värsta i-landsproblemet, men det svider då det händer. Det svider för att man inser hur sårbart det är. Alltihop.

Det är nästan värre än när bredbandet lägger av.

För bara några dagar sedan lagades dessutom vår älskade bil. Vår trendiga V 40 från 1997 lagades, för 8 444 kronor. Ungefär vad man får för den om man säljer den tror jag.

Om den är hel vill säga.

Vi valde att göra så för att vi trodde, för att vi ville tro, att den skulle gå något år till då. Men vad gör den trolösa Volvon? Jo, den slackar till drivremmen mitt i rusningstrafiken. Drivremmen blir slak mitt i rondellen vid Bomhus centrum.

Knappt har hela familjen, trots oerhörda vedermödor i snöglopp och stänk (jag, till exempel, fick åka buss hem från stan!), landat här hemma – så ringer polisen. ”Bängen” ringer och stör mitt i krismötet och undrar varför Camilla valt att parkera bilen i rondellen. Eller cirkulationsplats sa de väl, humorbefriade som de är.

Rädda som vi är att hamna i klammeri med rättvisan forslar vi hem bilen så fort vi kan med hjälp av grannar och vänner.

Sedan blev ju det största problemet hur Camillas tandläkartid och sonens dagislämning skulle ordnas. Just i morgon råkar vara en sådan dag som man knappt klarar utan att bilen fungerar. En sådan dag då man helst ska ha var sin bil. Camilla en, jag en och Manne en.

Efter de första mörka timmarna med logistiskt, om än inte logiskt, funderande kom så ljusningen alldeles nyss. Manne är sjuk! Sonen har feber och snorar och sonens mamma kan utan dåligt samvete avboka alla tider och vara hemma i morgon.

I vår familj låter vi alltid kvinnan vara hemma med sjukt barn. På den punkten är vi traditionalister.

Och mig? Hur går det för stackars Fredrik, kommer han till sitt viktiga arbete? Undrar du väl ivrigt kära läsare.

Jo, batteriet laddas just nu och i skrivande stund står mitt hopp till att jag i morgon bitti kan köra Volvon – åtminstone till närmaste verkstad.

Det finns en bakom Dahlboms bil tror jag och dit kan jag ju nästan skjuta den.

Eftersom jag är så stark.

FREDRIK NILSSON

Krönikör på GD Nöje

freddenilsson75@hotmail.com

Mer läsning

Annons