Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oh no, running man!

Annons

Jag, min pojkvän och en kompis driver en klubb. En ganska fräsig klubb, tycker vi. Vi bokar dj:s, formger affischer och kommer på tokiga teman. Vi har produktionsmöten där vi, över ett par öl, försöker komma på nya häftiga grejer att genomföra. Needless to say, vi tycker att vi är ganska coola. Hipsters är väl att ta i, men...ja ni förstår. Kanske är det just denna självbelåtenhet som gjort att det tagit så pass lång tid för oss att till slut, mycket motvilligt, inse att vi är...gamla.
Känslan kom smygande som en annalkande förkylning i början av året när vi upplyste vår personal om att de inte fick släppa in någon född efter 1990, den årgång som alltså fyller 18 år i år. Vi tre är födda 1980. Det är en skillnad på tio år. Trots detta var vi i början lite oroliga över att folk inte skulle förstå vilka som var personal därför att vi ser ut att vara ungefär lika gamla som besökarna. Ah, denna ljuvliga självbedrägelse.
Fram emot tolvsnåret skuttar de in i lokalen. The teenyboppers. Fräscha som nyponrosor är de, och förblir så tills vi stänger, trots ett ganska imponerande intag av alkohol. Min pojkvän och vår kompis är i princip pensionärer i förhållande till vårt klientel, men drivna av hoppet om bekräftelse från någon mycket yngre, mycket snyggare och mycket mer inne tycker de sig ändå kunna se uppskattande blickar från de kvinnliga besökarna. Vi pratar här om två snart 30-åriga karlar, varav den ena måste dölja hur skjortknapparna stramar över magen med en strategiskt vald pullover, och den andra har problem med sin ischiasnerv. Insikten om ungdomens förgänglighet sitter långt inne.
Det som till slut tvingade oss att konfrontera verkligheten var upptäckten att dans i sidled (ett steg åt höger, ett steg åt vänster och så vidare) och running man (finns säkert fina exempel på youtube för den ännu ej invigde), inte längre är gångbara metoder på dansgolvet. Dessa en gång så pålitliga rörelser verkar, tillsammans med tryckarna, vara ett minne blott. Vad som nu sker är aktiviteter ingen av oss sett på mer än 20 år. En rörelsernas back lash har drabbat oss och likt Molly Ringwald i Breakfast Club (finns garanterat på youtube) härjar kidsen hämningslöst på dansgolvet.
Jag har tillräckligt med självinsikt för att ödmjukt acceptera att spiken i ungdomens kista är det faktum att jag, märkbart okoordinerad, betydligt tyngre än för tio år sedan och trots övning hemma, aldrig kommer att sätta min fot på ett dansgolv igen.
TINA HEMMINGSSON

Mer läsning

Annons