Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutet gott – allting gott

/

Johan Wellton är världskänd i hela Gävle och gjorde intryck på hela Sverige med sin förbluffande jonglering när han kom tvåa i TV4:s ”Talang” tidigare i år. Nu är det dags att kliva upp till nästa nivå och visa att han är en artist av nationell, eller kanske till och med internationell klass.

Annons

Målet är helt klart en karriär på lång sikt och inte bara någon flyktig one hit wonder. Därför har han nu samlat ett gäng lämpliga kompisar att värma upp med här på hemmaplan innan han ger sig av till Stockholm och Malmö för att försöka nå ut i hela landet.

Att det är just vänner är viktigt att påpeka eftersom Varieté Royale inte handlar om en ensemble som jobbar tillsammans. Snarare är det en kvintett artister som har flera beröringspunkter med varandra. Jonglering, extrem vighet, flygande akrobater och svärdslukande komiker. Talanger som är sällsynta och svårbedömda.

Det är lätt som kritiker att ta till ord som gränsöverskridande och förnyelse sådana här gånger. Men vad är skicklighet och vad är bara galenskap? Jag vet att det är mycket svåra saker att utföra som hela det här gänget gör där uppe på scenen. Köra ner stora svärd i halsen och vika ihop sig själv på mitten. Men det är fan inte lätt att hålla andan i fem minuter, vinna Formel 1-VM eller simma över Engelska kanalen heller.

Nog med ironin. För Johan Wellton, John Houdi, Jan Unestam, Marilen Ribot och Henna Kaikula håller mycket hög kvalitet var och en. Och när Wellton på slutet jonglerar med sex bollar stående, sittande, med förbundna ögon och till sist jonglerar han ner dem i sin väska. Ja, då är det absolut världsklass och högsta kvalitet på artisteriet.

Men helheten håller inte ihop, varje enskilt nummer blir större än showen i sig. Och var är tempot och dialogen mellan numren som ska binda samma allt?

Det är först när John Houdi efter tvåtredjedelar av showen kliver in och drar ett ståupptrick med kort och två deltagare från publiken som det blir riktig fart i föreställningen. Fram till dess har den mest varit trevande och inte riktigt vetat vilket ben den ska stå på.

Pausen efter 45 minuter var helt onödig. Men Welltons makalösa jonglering och John Houdis charm på slutet förlåter det mesta. Ett stycke vuxencirkus som blir till lite för mycket soloshow.

Anders Sundin

Mer läsning

Annons