Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänskap – och allt vad det innebär

Annons

De flesta säger att Gävle är en ganska svår stad att komma in i som ny. Grupperingarna är redan ordnade. Folk håller sig till sitt gäng och så ska det vara. Ändå har jag aldrig upplevt det så. Kanske beror det på mitt yrke, att jag som journalist fått möjligheten att träffa så många intressanta människor. Kanske beror det också på att jag inte trodde att jag skulle stanna särskilt länge i Gävle. Jag bara gled in och stortrivdes, men utan att ta Gävletillvaron på ett så seriöst och definitivt sätt. Bara njuta.

Förra sommaren, då jag kom hit, hade jag visserligen turen att ha min barndomsvän boende i Gävle nästan hela sommaren. Vilket absolut gjorde sitt för min trygghet och trivsamma tillvaro i denna stad. Men även efter att hon återgått till sina studier i Stockholm och jag bestämt mig för att på fullaste allvar lämna Malmö och satsa på Gävle, så har jag fått så många fina vänner runt omkring mig som gör att jag känner mig hemma här.

För är det någonting som jag lärt mig av mina flyttar från Västerås till Kalmar, till Malmö, en sväng till Västerås igen, tillbaka till Malmö och så nu slutligen Gävle, så är det att det är människorna som gör en stad. Det spelar ingen roll hur fantastiskt utbudet av härligheter än är, om du inte har någon att dela det med så suger det efter ett tag. Och även om du har ett gäng ytligt bekanta att dela det med så blir det heller inte samma sak, inte samma som om det är dina riktiga vänner.

Jag har väldigt lätt för att lära känna nya människor. Men jag utnyttjade nog det lite väl mycket när jag flyttade till Malmö. Jag kände mig så otroligt långt från både släkt och bästa vänner så jag gjorde allt för att så snabbt som möjligt komma in i Malmös sociala liv. Och visst lärde jag känna många, för många. Det blev så många att jag inte hann lära känna någon riktigt ordentligt. Och ingen hann väl riktigt lära känna mig heller, för jag flängde ju hela tiden runt. Fikade med en person här och en person där, hann med två förfester innan vi gick till klubben. Allt för att hinna med att träffa precis alla. Jag kunde inte förstå varför jag ändå kände mig så ensam. Men det beror ju på att vara ensam och att vara själv är fullständigt olika saker. Jag kände mig mycken ensam i mängden och saknade mina gamla vänner så mycket att det stundvis värkte i kroppen.

Tiden i Malmö lärde mig en hel del om vad det är jag eftersöker när det gäller vänskap och mitt sociala liv. Jag har lärt känna väldigt många även här i Gävle, det är nog så jag är helt enkelt. Men medan vissa personer fortsätter att hålla sig i periferin så finns det andra som jag tagit in till mig nära nära. Och det är ju så det ska vara. Då blir det aldrig svårt att prioritera. För de riktiga vännerna kommer alltid först. De andra är extremt fina bonusar som dyker upp då och då och tillför en massa härligheter.

MARIE BJÖRK

Krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons