Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu väntar bondeliv i Hälsingland

/

På andra våningen i Buregården står flyttkartonger utspridda i en nästan ödslig lägenhet. De flesta möblerna har redan försvunnit. Varje gång Bengt Wiklund åker norrut tar han med sig det han kan, till bondgården från 1700-talet utanför Hudiksvall.
I Hudiksvall är hustru Gunilla sedan ett par år chef för Hälsinglands museum.

Annons
Där fortsätter han livet, på heltid från mars, bland två åsnor, en getabock, höns och katter.
Den sista februari slutar Bengt Wiklund arbeta som kyrkoherde i Staffans församling i Gävle. Efter 25 år.
- Ingen som tjänstgör i stiftet nu har varit kyrkoherde så länge som jag, säger han och skrattar förtjust.
Han konstaterar också att ingen dag under sina 40 år som präst har han ångrat sitt yrkesval. Det har känts meningsfullt hela tiden. Och inte minst, kul. Detta trots att han egentligen aldrig har upplevt en kallelse. Tron varit fullkomligt självklar hela livet. Aldrig har han tvekat, inte ens när livet varit tufft.

Vi sätter oss vid bordet i köket, med adventsstaken tänd. Bengt har mer att säga när det gäller ordet tro, som jag bad honom att helt kort ge sina tankar kring.
Det är missbrukat ord, tycker Bengt. I den lutherska och reformerta traditionen har det kommit att handla om prestation.
- Men för mig är tro att tro sig vara älskad. Tron är befrielse. För mig handlar det inte om något jag måste åstadkomma för att bli frälst utan om befrielse. Ingen ska kunna binda mig.
Han suckar också över att han egentligen aldrig har tvivlat. Det bör man göra om man ska betraktas som intellektuellt redig.
- Men jag har trott mig vara älskad av tillvaron, även när det har varit risigt. Ingen har kunnat sticka hål på min tilltro och vila i Gud. Han har aldrig varit ett problem för mig.

Tror du att det har att göra med att du är född i ett prästhem?
Delvis. Jag tror på berättelserna som personlighetsdanare, att de har påverkat min karaktär. Jag har hört berättelser om Jesus och Gud sen jag var väldigt liten. Inte så mycket hemma, men i söndagsskolan. Och de berättelserna har format min personlighetsidé. Vem vill inte vara lik David i kampen mot Goliat?

Gjorde du aldrig uppror som tonåring?
Mot pappa Sture, som var kyrkoherde i Hille, gjorde jag det en gång. Jag kom hem från ett möte och sa, "nu ska du har klart för dig att präst vill jag aldrig bli". Då svarade pappa, "det var bra att du visste det nu, så att du slipper skaffa dig en massa onödiga studieskulder och utbildning".
Så spräckte han den upprorsblåsan.
Jag blev präst. Det är ett kall men jag kan inte säga en dag, timme eller minut när jag blev kallad. Min kallelse låg nog i att jag var skröplig i matte, fysik och kemi. Och är det fortfarande. Däremot hade jag bättre förutsättningar för humaniora och språk och gick ut Vasaskolan på latinlinjen, med grekiska och latin. Då hade jag egentligen bara juridik och teologi att välja på. Jag blev prästvigd 1963.

Och nu är uppbrottets timma här!
Ja, jag är den sjätte kyrkoherden i Staffans församling som bildades 1916. En av mina föregångare, Per Bolinder, var också min lärare. Han var en man med stora gåvor, vars minne lever. Ser man på oss sex så har vi varit väldigt olika, men tillsammans utgör vi ett vackert lapptäcke.

Hur känns det?
Jag tycker att jag har haft ett oerhört privilegium som fått vara här. Vi har arbetat med respekt för varann och varandras olikheter. Jag har också haft förmånen att ha ett kyrkoråd som varit berett på progressivitet. Det har funnits en omgivning som gjort det möjligt för mig att inte behöva lägga band på mina egna drömmar, idéer och förhoppningar.

Du har haft mod att vara dig själv? Du har inte gömt dig bakom en roll?
Om man granskar sig själv, det är kanske också det ett rollspel, att göra sig själv till en roll. Men jag skulle tänka mig att de som känner mig inte tycker att jag har förställt mig, i alla fall.

Det har hänt mycket under dina år.
Ja, oerhört mycket. Det är färre som kommer på söndagar klockan elva nu än när jag började. Men vi räknar inte längre i kvantitet utan i kvalitet.
Om det är något heligt, stort och djupt som skett, då är det bra. Vi har också hittat andra modeller för gudstjänst, som sinnesrogudstjänster när det kommer flera hundra varenda gång. Och även till taizémässorna. När jag kom var gudstjänsterna rutin. Det är de inte längre och då är jag inte beredd att säga att det har blivit sämre. Ingenting går längre av sig självt men när jag kom höll det andliga livet på att isoleras. Där fanns en skyddsvall mot det övriga samhället. Det var en skottsäker sektor.
Nu är det helt annorlunda. Det är självklart att skolor har avslutning i kyrkan. Det är inga problem att sjunga psalmer. Och de här dagarna har en massa kommunala förskolebarn kommit till kyrkan där jag har berättat om Jesus. Det kändes litet speciellt, att det var sista gången.
Vi har också ansvar för härbärget tillsammans med socialtjänsten. Vi är en aktör i byggandet av det goda samhället. Vi har något att bidra med som är värdefullt, något som är ideologiskt viktigt. Vår färg avspeglas överallt. Ingen tycker det är konstigt att Svenska kyrkan är huvudsponsor för ett par av Brynäs matcher här.

Ni tröstar också, när det händer svåra saker i samhället!
Ja, och jag har också varit ute och pratat med ungdomar och högskolestuderande. Ungdomar är oerhört olyckliga.

Varför?
Det har med otrygghet att göra. Det är också en jädrans tragedi. De upplever att de är torsk. Att de är utnyttjade. Att de är medel och inte mål. Så är det.

Hur har det blivit så?
För 25 år sedan hade Skandia-direktörerna inte kunnat göra vad de gjort nu. Det här gör mig oerhört upprörd. Jag har själv pensionsförsäkring i Skandia. Det handlar om mina pengar. Men det är inte bara i de sammanhangen som man är torsk och utnyttjad. Titta på elbolagen. Direktörerna höjer sina löner samtidigt som våra kostnader fördubblas. Samhället har individualiserats. Misstro har ersatt tilltro.

Nu lämnar du Gävle bakom dig. Känns det sorgligt?
Nej, jag har haft ett långt upplopp. Jag har ju Gunilla i Hudiksvall. Bondgården med alla djuren. Men eftersom jag inte alls är händig kan det på sikt bli bekymmer. Jag har satt en halv fot i något som ska komma efter det här.

Hur ser ditt nya liv ut?
Förhoppningsvis kommer jag att vara fräsch både i skallen och kroppen tio år till. Jag har redan fått förfrågan om att vikariera som präst, i Bjuråker kyrka. Det är kul. Det är trots allt mitt liv. Sen kanske man får börja räkna ner till nästa födelse.
I sommar, fast det är hemligt, vill Peter Oskarson att jag ska spela påve i Galileo Galilei på Träteatern. Men jag har inte tackat ja än. Förre landshövdingen, Lars Eric Ericsson ska visst också vara med.

När slutar du?
Första maj formellt, men jag har semester att ta ut så jag räknar med februari ut. Sista veckan, fastlagsveckan, ska bli kul. På fastlagssöndagen spelar Bay City Stompers kyrkomusiken. På måndagen kommer Björn Granath med en föreställning om Den heliga gycklaren Franciscus. Sen blir det både fest och gudstjänster, om kärlekens törst med Eldkvarn, sinnesrogudstjänst med Tommy Nilsson. Till Hemlingby kommer Maritza Horn och Merit Hemmingson. Och förstås, Esa Toivonens tavlor i kyrkan. På söndagen kommer förresten Björn Ranelid och Mathias Windemo med ett program.

Du packar in allt som intresserat dig, musik, konst, teater?
Precis. Det ligger inom det jag tycker är roligt att hålla på med. Och det har varit ett privilegium att ha en arbetskamrat som Gudrun Raccuja. Det är roligt att det är möjligt att göra sådana här saker tillsammans.

Du har profilerat Staffan på det här sättet?
Ja, det har kanske varit nödvändigt eftersom vi inte kunna mäta oss med vår konkurrentförsamling.

Konkurrent? Betraktar ni er som konkurrenter?
Nej, jag skojar. Men sen gammalt är det så att Heliga Trefaldighet har hög status. Där bor bourgeoisien, där finns pengarna och skolorna.
Här fanns arbetarna, de betungades skaror som var Guds alldeles särskilda ögonstenar. Socialt och statusmässigt underlägset. Heliga Trefaldighet får alltid många kompetenta sökande till sina tjänster. Det fick inte Staffan tidigare. Jag var till exempel den ende sökande på den här tjänsten. Annars hade jag nog inte fått den. Men nu har det blivit bättre.

Staffan borde väl ha lockat radikala präster? Finns de ännu?
Det som är kul är att vår ärkebiskop är en riktig 68-revolutionär. Han har fortsatt att ifrågasätta strukturer och dogmatiska hörnstenar för att hitta vidare. Det är väldigt kul att det är så. Han gör det inte enkelt för sig.

Delar du hans uppfattning?
Ja, det gör jag. Han har verkligen mod. Som nu senast i Kyrkans tidning där han fronderar mot den oheliga alliansen mellan pingstvänner och katoliker i Jesusfrågan. Han säger, jag har inte ändrat mig. Ni får säga vad ni vill. För mig är det här min kristologi. Ni får ha er.
Det är stort att ha en sådan ledare. Han är nog den totala motsatsen till Skandia-direktörerna. Jag kan inte tänka mig något sammanhang där han utnyttjar sin position för att göra oss till torskar.

Vilka tankar har du om den katolska kyrkan?
Jag hoppas någonstans innerst inne på en återförening och då är det naturliga att moderkyrkan ändå är den katolska. Det finns öppningar nu på andra sätt än tidigare.
Själv skulle jag vilja ägna mig mer åt östkyrkan, den ortodoxa. Jag tror att de har massor att lära oss om fromhet.

Vad är fromhet?
Jag är nog inte bildad nog i ämnet för att kunna uttala mig kategoriskt. Men vad jag förstår har den ortodoxa kyrkan aldrig varit utsatt för den intellektuella terror som västkyrkorna har varit, med de medeltida teologerna som Thomas av Aquino.
I den ortodoxa tron begriper man inte ens frågan Finns Gud?
Och det är heller ingen intressant fråga.
Den ortodoxa kyrkan talar inte om synd utan om våra tillkortakommanden, vår ofullkomlighet på väg mot det fullkomliga.
Jag hörde en intervju med en ortodox präst i radion. Han sa "till vardags är jag en ansvarig människa, med mina bekymmer och problem, med mina drifter, lustar och behov. I liturgin däremot spelar jag inte Jesus. Jag representerar inte honom, har inte hans roll. Jag är Jesus."

Känner du så också?
Nej, men jag skulle kunna säga att jag symboliserar Jesus i nattvarden.

Vilka är dina förebilder?
Jag har beundrat Ingemar Ström, modig och radikal. Ju längre tiden går även min pappa. I yngre år tyckte jag inte att han var något särskilt. Men jag har förstått att han vågade säga saker långt innan de var rumsrena. Som att han höll på Palestina. Han försökte också förstå den feministiska teologin, de som kallar Gud för hon. Han letade sig fram i flera steg och var inte dogmatisk. Det är möjligt att jag har ärvt mer av min attityd från min far än jag trodde att jag hade gjort.
Sen tycker jag det är läckert med KG Hammar.
Jag beundrar också Stefan Nilsson mycket. Han är intellektuellt redlig, verbal, kan göra sig förstådd. Är beredd på att bryta upp. Rolig. En bussig kamrat. I kamratskapet mellan kyrkoherdar i Gävle har han varit omistlig.

Hur ser du på framtiden för kyrkan?
Att vi har världens möjlighet. Den sekularisering vi haft ser jag som en möjlighet för oss att lämpa all gammal bråte överbord. Alla fördomar, all gammal galen bibeltolkning. Jag ser att det finns en andlig mark hos oss som nation, som har legat i träda. Om vi nu hittar de rätta verktygen så kan den plöjas och sås. Om vi kan göra oss av med gammal dynga och skräp så att den ligger fri och öppen.
Det kommer kyrkan att tvingas göra. Om man inte faller för frestelsen att gå framtiden till mötes med ryggen först och tro att det var bättre förr. Vi ska i stället vända det gamla skräpet ryggen och se det som är liv.

KERSTIN MONK
026-15 96 44
kerstin.monk@gd.se

Mer läsning

Annons