Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu väntar Elling på hemmaplan

/

Vi ses när det nya året just har börjat.
Rolf Lassgård och hans familj har firat jul och nyår i Gävle, deras hemstad sedan 20 år. Många av oss har sett Rolf i helgerna, i teve. Han har både suttit som gäst i "Det goda samtalet" och agerat Kurt Wallander i "Mannen som log".

Annons
Nu kommer Rolf att få mer tid hemma.
Snart börjar Rolf Lassgård repetera pjäsen "Elling", ursprungligen ett antal böcker som blev en pjäs och därefter en mycket rörande och älskad norsk film.
Repetitionerna kommer att äga rum på Gävle teater och där blir också premiären, den 11 februari.
Rolf uppskattar att få tid med sin familj.
Det gångna året har han bland annat spelat in film i England, i "The Queen of Shebas pearls", Colin Nutleys senaste film och den första han gör i sitt hemland, England.
I den filmen medverkar blott två svenskar, Rolf och Helena Bergström.

Hur var det att spela in film i England?
Jättespännande. Jag är otroligt glad att jag fick följa med på det äventyret. Det var också ett tag sen jag jobbade med Colin och Helena. Att få möta skådespelare från andra länder var en gåva och spännande.

Vilken roll spelar du?
En man som heter Deafy. Filmen börjar 1942, under andra världskriget. Sen hoppar det till 50-talet. Jag är en europé som åkte över och ställde upp på den sidan. Jag tror inte att han varit med i strid. Men han skadade sin hörsel nästan omgående. Sen blev han kvar och togs om hand av morbrodern i familjen.
Allt utspelar sig kring ett hus. Där finns en präst och där finns morbrodern, som driver en begravningsfirma. Deafy är hjälpreda åt honom, den lägst stående i hierarkin.
Han är utlänning och har ett handikapp. Det finns litet hemligheter också, som jag inte kan avslöja.

Är du svensk?
Ja, han är svensk, men det är det inte så många som vet. Svenskar var inte lika populära som norrmän på den tiden. Vi var ju litet av svikare.

Och Helena, vem spelar hon?
En svensk kvinna som kommer tillbaka och söker efter sin mor. Hon sätter hela huset på ända.

Är det så att Colin söker sina rötter och sin identitet i den här filmen?
Ja, det kretsar kring en ung pojke som växer upp i det här huset. Sen vet jag inte hur biografiskt det är. Men han har ju kunskap om sitt eget land. Det var roligt att se hur Colins speciella sätt att jobba fungerade i England. Han skriver ju aldrig någon dialog. För oss svenskar har det varit bra att tvingas översätta hans repliker. Det är bra för processen, det sätter igång fantasin. Men vissa saker har varit omöjliga att översätta.
Jag minns i "Under solen". När jag skulle åka in till stan och sätta in annonsen frågade killen vad jag skulle göra. "I am going to town to meet a man about a dog", var den replik jag fick av Colin. Det är ett engelskt uttryck som i stort sätt betyder att det har du inte med att göra. Fast uttryckt på ett fint sätt. Åh, det fanns bara ingen bra översättning, så vi fick ändra situationen. Det hade varit för oförskämt att säga, det har du inte med att göra.
I England var det roligt att se Colin, hur replikerna kom hela tiden. Hans lust.

Hur reagerade de engelska skådespelarna?
De var glada. Engelska skådespelare är mer isolerade i den stora apparaten. Här blev det en ensemble och det tilltalade dem oerhört starkt. Det blev mer som ett teaterbete, inte som när att alla har sin husvagn och där sitter man tills det är dags för tagning.
Sen var det en otrolig erfarenhet att få uppleva de äldre engelska skådespelarna och deras ofantliga erfarenhet. Man fick några idoler där.

Och nu väntar Elling? Hur gick det till?
Vicky von der Lancken, producenten, har drivit det här projektet med Johan Ulveson. De har ringt mig ett antal gånger för att försöka hitta tid till det. Jag visste vilken lucka jag hade under året. Samtidigt är jag alltid litet velig när det gäller teater. Jag har ju gjort bland annat "Stormen" i Göteborg och det var jätteroligt. Men det är annorlunda än när man filmar. Då jobbar man hela dagen och på kvällen förbereder man nästa dag. I teatern har du en repetitionstid. Sen när du spelar går du omkring och måste slå ihjäl en hel dag innan du börjar ladda upp till föreställningen.
Det är tungt, rent socialt, vilket jag påtalade för Vicky. Och då kom hon på idén att vi skulle spela i Gävle också. Det gjorde det lättare för mig på många sätt.

Det är visst redan utsålt?
Det finns nog ströplatser kvar. Det gick väldigt fort i början, men allt är inte slutsålt.

Hur känner du inför den pjäsen?
Det är en jättevarm och go' historia, med sorg och humor. Den har allt. Jag har alltid haft fascination för udda människor, allt från byfånar till Falstaff. De som står litet vid sidan om. Världen blir annorlunda när man ser den med deras ögon.

Var hittar du de här rollerna?
Det finns en hel del. De är fascinerande att skriva om. En man jag ofta återkommer till är "Morbror Anders", romanen av Molly Johnsson som har rötter i länet. Jag läser den då och då med stor glädje. Den är rolig och gripande och har stor släktskap med Elling.
Det ska också bli kul att jobba i ett litet gäng, med Gustaf Hammarsten, som jag träffade i "Henrik IV" där han gjorde prinsen och jag Falstaff. Den senaste lilla intima uppsättningen jag gjorde var "La Strada" med Folkteatern och det är jättelänge sedan.

Du är ett stort undantag i film- och teatervärlden genom att bo här i Gävle. Du har bevisat att det går!
Ja, jag har bott här i 20 år. Det har varit väldigt viktigt, även när jag började frilansa, att hela tiden komma tillbaka till Gävle. Här har jag gjort uppsättningar med Peter Oskarson som varit väldigt viktiga och som fortfarande är de mest spännande teaterprojekt jag varit med i. Gasklockorna är verkligen unika.
Men det har också varit tufft, rent socialt. Min fru har fått ta ett stort ansvar, speciellt som vi inte har någon släkt här.
Arbetsmässigt finns det fördelar. När jag reser bort kan jag vara på jobbet till 100 procent och när jag är hemma kan jag stänga av jobbet.

Dina barn är teaterintresserade!
Ja, Ida håller på med dans och går nu på utbildning i Göteborg. Hon har dansat sen hon var tre år. Hanne gick samma linje som Ida i Sandviken men går nu på teaterlinjen på Vasaskolan. Och Anton var med i "Trollkarlen från Oz". För honom är det teater och hockey som gäller.

Hur känns det?
Det är verkligen jätteroligt att de prövar på. Men det är inget krav från mig. De får göra som de vill. Men jag tror att vad man än gör i livet har man nytta av teatererfarenhet.

Din väg till teatern var krokigare?
Nej, då. Jag började tidigt, redan i småskolan, även om jag inte hade någon tanke på att bli professionell. Sen gick jag vidare till amatörteatern. Det var ett fritidsintresse. Vi var ett gäng som höll på. Men så vitt jag vet finns det inga skådespelare i släkten.

Musik?
Det är en otroligt viktig del av mitt liv och kanske finns där en sorg att jag aldrig lärde mig att spela något instrument. Men jag använder musik i mitt teaterarbete. Det kan gälla replikföring men även att få inspiration, där musiken kan ta en med till en annan värld.

Har det också samband med att man hör vad du säger, även i Gasklockorna?
Jag tror att det kommer från när vi arbetade med "Amledo". Där bejakade vi musiken i texten, nästan satte den före betydelsen. Och det gjorde att det blev mycket tydligare. Arbetar med på det sättet med texterna träffar man huvudorden. Det var lustfyllt och lekfullt.
Jag har en skådespelares musikalitet, inte en musikers.

Hur upplever du din identitet med Gävle?
När det gäller stan som sådan lever jag ett liv som många andra gävlebor. Jag trivs här, så enkelt är det. Det är en plats där familjen finns.
Dessutom råkar det vara så att Sveriges genom tiderna bästa hockeylag finns här. Och det finns naturväxlingar. Jag trivs ypperligt när jag känner av vintern.

Längtar du fortfarande hem till Östersund?
Inte som jag gjorde i början.

I Östersund fanns det väl just ingen hockey?
Jo, jag spelade själv men inte i någon högre division. På den tiden, 70-talet, var Brynäs otroligt stort. Jag såg det nästan som landslaget, med alla spelarna.

Vad är det som gör att framför allt män går upp så helt i ett ishockeylag?
Jag vet inte. Där finns kampmomenten, farten, men även en okontrollerbar del, som är ny varenda gång. Alla lag övar kombinationer. Och här kan man jämföra med teatern, där det också finns moment av överraskning. Men inte på samma sätt. I en ishockeymatch kan vad som helst hända. David kan slå Goliat.
Men varför män blir så fascinerade? Kanske för att vi lever med så otroligt. Jag vet själv att jag kan förvandlas.

Du menar att du står och skriker på läktaren?
Jovisst. Det finns de som skäms för mitt beteende. Kanske mår vi bra av att få släppa allt, att bli förbannad när det inte går som du vill. Men du hoppas och möjligheterna finns där alltid. Det är en kontrast till det manliga att allt ska vara under kontroll.
För mig är Brynäs också en del av min identitet med Gävle.

Du är också med i den kommitté som ska fixa en ny hockeyarena till Gävle.
Ja, jag ska försöka dra ett strå till stacken. Det är helt klart att det behövs en arena, speciellt när man ser hur andra klubbar går fram. Själv är jag lockad av Alderholmen. Det är en del av staden som borde växa, en fantastisk plats som står där outnyttjad. Men huvudsaken är att det blir en ny arena.

Har du någon relation till havet?
Inte alls. Jag är inlandsmänniska. Även om fjället har en likhet med havet, det oändliga. Men det är en gåta för mig varför det inte finns varken fiskaffär eller fiskrestaurang i Gävle.

Hur hanterar du förresten ditt kändisskap när du bor i en liten stad?
Det är mindre märkvärdigt här. Och efter 20 år är folk vana. Jag vet när det är dags att gå hem från ställen och på Cityfesten kan man bara vara ett visst antal timmar. Så är det.
Möten med den publik som sett film och teve kan bara ske på gatan. På teatern sker mötet direkt. Det enda som stör mig är när man blir reducerad till att bli utpekad som en kändis. Då är det inte så roligt.

I ditt yrke hör framgång ihop med att man blir känd.
Ja, det ena leder till det andra. Det hör ihop. Och på det sättet skapas nya arbetstillfällen. Nackdelen är att man utses till specialist på vissa humana frågor, utifrån någon roll man spelat. Man blir också något som massmedierna kan leka med. Man får ett underhållningsvärde, som jag inte är så intresserad av.

Du menar att bli utsedd till Sveriges sexigaste man?
Ja, sådana saker. Olika röstlistor. Och så vill de så gärna stoppa människor i fack. Så enkelt är inte livet.

Hur ni fortfarande hus i Skåne?
Ja, vi hamrar på. Det är ett väldigt enkelt hus som fungerar som sommaroas. Så får man se det. Regionen är väldigt trivsam, vid sidan om Österlen, nära Ystad.

Det är där Wallander-filmerna spelas in och dit kommer tyska turister för att gå i hans fotspår!
Ja, de kör runt folk i en brandbil. Det känns inte som att jag vill gå just de gatorna, precis.

Vilken är din relation till Henning Mankell?
Den är bra. Vi har ett liknande avstamp, i fria teatergrupper. Våra möten har skett genom Kurt Wallander och har varit yrkesmässiga. Jag har beundran för hans böcker och stor glädje i att försöka gestalta det här på film.

Hur ser du på framtiden?
Jag hoppas kunna fortsätta att kombinera teater och film. Jag trivs med att jobba med olika medier. På något sett ger de energi till varandra, gör att jag kan behålla orken och lusten. Sen finns familjen och jag kan se en annan framtid. Familjen har redan börjat förändras i och med att den äldsta har flyttat. Det är en väckarklocka som ringer, en situation som man måste handskas med. Jag hoppas bli både morfar och farfar och drömmer om ett större hus med gott om plats, där man ta emot alla och fortsätta livet med familjen som man redan delat så mycket med. Men från andra perspektiv. En plats där man kan bo och äta gott.

Vilka är dina planer nu?
I dagens läge finns inga konkreta planer efter Elling. Jag drömmer om att göra Shakespeare, men säger inte vilken pjäs jag tänker på. Det finns även diskussioner om Krilon med Peter Oskarson och att vi ska spela in den sjunde Wallander-boken.
I februari får "Tre solar" Rickard Hoberts senast film premiär. Där spelar jag en barberare under medeltiden.

Vad betyder andlighet för dig?
Ett mänskligt behov av vila och återhämtning. Att se sig själv från olika perspektiv, naturens, konstens. Det är skönt att känna sin egen litenhet utifrån naturen, konsten och i hög grad i musiken. Andlighet är en stund för eftertanke, som en helandeprocess.

Hur ser din gud ut?
Det kan jag faktiskt inte säga. Det är någon som ger mig kraft och fyller på livsbägaren. Också att känna sig vara en del något större. Den pendangen är spännande att vara i.
Det kan finnas fascination med de mindre människorna. I den sista delen av "Sagan om ringen" finns ett moment som är starkt för mig. När den lilla höjs upp på något sätt.

Du ville en gång bli präst?
Ja, det fanns med bland yrkesvalen. Kanske för att där fanns sagorna, det fantastiska. Det kände jag en fascination för. Sen försvann det ganska snabbt när man konfirmerades och tyckte att det var tråkigt.
Men att känna lilla jag som en del i det stora, det är något som är spännande att vara i. Där det finns både sorg och glädje, hand i hand.

Det ondas kamp mot det goda?
Absolut.

Vad önskar du av det kommande året, för dig, familjen och världen?
Att alla ska få vara friska och må bra. Sen, fred på jorden, men det är inte så enkelt. Jag vill inte att det bara ska vara en fras. Men det finns så många hinder i vägen. Det ser ganska mörkt ut nu, med Bush och Irak. Man kan bli ganska rädd. Med USA som upplever som sig världens polis.

Är du politiskt engagerad?
Nej, men jag försöker vara en politisk varelse. Det är en del av mitt arbete. Det var starkt när vi gjorde "Orestien" när bomberna föll över Afghanistan. Och texten från det gamla grekiska dramat skar rätt in i vår tid, med hämnd och vedergällning.
Jag undrar varför önskan om fred på jorden känns som en sliten fras? Men vi har en världspolis som inte inser att man måste ta itu med de problem som den delen av tredje världen lever under, deras livsbetingelser. Vi själva skapar en plantskola för terrorism. Och så är det, så länge vi inte tar itu med det verkliga problemet.

Det blev allvarligt. Vad är glädje för dig?
Den stora glädjekällan är det skapande ögonblicket när man tycker att man har hittat något i gestalten, i människan. Det är besläktat med leken och det är väldigt skönt. Där finns också en slags andlighet. Glädjen och leken, den allvarsamma lekplatsen. Jag tror att teatern hjälper oss att leva.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons