Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Forskningens frihet är inte hotad

Annons

Sven-Olov Daunfeldt,

lektor vid Högskolan i Gävle, ger replik till lektor Svante Lovén.

I en nyligen publicerad debattartikel i Gefle Dagblad (2008-11-26) ställer sig Svante Lovén frågande till varför vi hyllar det nya bibliometriska värderingssystemet som lyfts fram i forskningspropositionen och som nyligen börjat att tillämpas vid Högskolan i Gävle. Orsaken är enkel. Statsmaktens förslag syftar inte till att hota forskningens frihet, men väl vissa ”forskares” fritid. Låt oss förklara.

Att arbeta med forskning handlar om att skapa och sprida kunskap. Vissa forskare i Sverige har valt att inte delta i den normala kunskapsspridning som pågår i forskarsamhället. För det första skriver de sina alster på ett språk (svenska) som talas av en försvinnande liten minoritet av jordens befolkning. För det andra publicerar de sina arbeten i en form (monografin) som i det närmaste försvunnit från vetenskapens normala kunskapsspridning. Vi anser att detta är slöseri med våra gemensamma resurser eftersom forskningsresultat inte sprids till största möjliga vetenskapliga publik. Detta är också, enligt den lagda forskningspropositionen, den uppfattning som gäller i Sveriges Riksdag, där majoriteten bestämts i fria val. Vi har därför svårt att förstå Svante Lovén när han påstår att utvecklingen är antidemokratisk. Kanske är det så att alla politiska beslut som inte ligger i linje med Svante Lovéns önskningar är antidemokratiska?

Det som nu händer i universitetsvärlden och vid Högskolan i Gävle är att man (tack och lov!) kräver en viss motprestation för de medel som tilldelas forskningen. Vi vet att ”forskare” vid Högskolan i Gävle tidigare fått interna forskningsmedel, utan att leverera några som helst vetenskapliga resultat. Sett i det sammanhanget är det inte förvånande att vissa ”forskare” blir upprörda när man nu måste arbeta mera till samma lön som tidigare. Problemet är dock inte att man nu börjat mäta forskares produktivitet, utan att man inte gjort det tidigare!

Vidare noterar vi att Svante Lovén helt undviker att försöka besvara de viktiga frågor vi lyfter i vårt förra inlägg. Om Högskolan i Gävle väljer att ha ett internt fördelningssystem som skiljer sig från statsmaktens sätt att tilldela forskningsmedel leder detta till att högskolan inte maximerar anslagen från statsmakten för forskning. Detta innebär också att de forskargrupper som är framgångsrika enligt det nationella fördelningssystemet inte till fullo får ta del av de medel som skapas genom deras arbete. Så Svante:

oo Varför ska Högskolan välja att inte försöka maximera det statliga forskningsanslaget?

oo Varför ska de forskargrupper vid Högskolan som är framgångsrika i att producera forskning av hög internationell vetenskaplig kvalité subventionera mindre framgångsrik forskning (eller i värsta fall fritid!) för anställda vid Högskolan?

oo Finns det inte en risk att framgångsrika forskare söker sig till andra lärosäten om man vid Högskolan tillämpar ett fördelningssystem som inte gynnar de mest framgångsrika forskargrupperna?

Dessa frågor måste besvaras av försvararna av det kollegiala fördelningssystemet för att de ska ha någon som helst trovärdighet i debatten. Istället får vi höra vaga antydningar om att forskningens frihet är hotad och att reformer som beslutas i Sveriges Riksdag är antidemokratiska. Vilket nonsens!

forskningschef HUI och lektor vid Högskolan i Gävle

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons