Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yttrandefrihet bra, men...bibliometri?

Annons

Svante Lovén,
lektor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Gävle, kommenterar debatten om yttrandefrihetens ställning vid högskolan samt levererar stark kritik mot det bibliometriska systemet.
Det är förträffligt att Sven-Olov Daunfeldt och Niklas Rudholm i sin debattartikel (GD 20/11) lyfter blicken från en enskild rektors agerande till den tystnadens och repressionens kultur som länge präglat högskolans ledning. Den vidmakthölls med bitvis rent drakoniska medel av förre rektor och av en administration vars byråkratiska maktspråk är i full paritet med dess bristande insikt i forskningens och undervisningens vardagsverklighet. Frustrationen satt alltså i väggarna långt innan Maj-Britt Johansson anlände och spädde på den.
Men Daunfeldts och Rudholms (DR) värnande av den kritiska debatten övergår på ett märkligt sätt i fullständig kritiklöshet vad gäller det debakel i en forskningsnämnd som utlöste debatten. Nämnden hade att fördela forskningsmedel, och förlitade sig på det bibliometriska värderingssystemet, vilket utgår från hur många publikationer en forskare eller forskargrupp producerar, hur ofta man citeras, och också från en rankningslista där olika former av publikation viktas olika. Publicering på engelska är också en merit. Med andra ord ett system för att översätta kvalitet till kvantitet.
Bibliometrisk meritering är importerad från naturvetenskapliga ämnen, där det tydligen fungerar bra. Men när det tillämpas inom humaniora, juridik m.fl. ”mjuka” ämnen vars forskning till stor del läggs fram i längre studier, och på andra språk än engelska, så uppstår allvarliga systemfel. En forskare som skriver tjocka böcker på svenska om t.ex. bronsålderns religion får finna sig i att hamna långt ner, oavsett kvaliteten på det skrivna. Kriterierna för hur det bibliometriska mätandet skall tillämpas är heller inte färdigutarbetade och det rådde stor oenighet i den skandaliserade nämnden om hur de skulle formuleras. Ändå valde majoriteten att följa ett förslag vars brister tydligt påpekats av de nu avhoppade ledamöterna.
Att DR berömmer förfarandet är kanske inte så konstigt med tanke på att det väsentligen gynnar deras egna discipliner. Men pinsamt blir det när de höjer bibliometrin till skyarna för dess förmenta omutlighet. Det traditionella systemet bygger främst på kollegial, inomvetenskaplig bedömning, och präglas enligt DR av godtycke och otillbörligt gynnande av egna forskargrupper. Med det kvantitativa systemet ska inga personliga lojaliteter eller antipatier, inget jäv eller godtycke kunna styra pengaflödet. Bara siffrornas allenarådande makt.
Man förundras inför denna aningslöshet. Det gamla systemet var sårbart för jäv och godtycke, där har DR helt rätt. Men sådant missbruk kunde korrigeras inom systemets ramar. Bibliometrin, däremot, har ett inbyggt systemfel som inte låter sig korrigeras inom systemet. Helt enkelt därför att all kvalitet inte kan uttryckas i kvantitativa, numeriska termer. I forskningspropositionen finns ett lamt försök att kompensera humaniora genom att vikta våra typiska publikationsformer högre, men det är en kosmetisk åtgärd. Ingen sifferexercis kan ersätta den informerade, tolkande och reflekterande prövning som den kollegiala kvalitetsbedömningen utgör.
Hur fyrkantigt, totalitärt och dumt det hela är framgår kanske enklast om man tillämpar det på en annan prestationsbaserad samhällssfär, som idrotten. Hur förnuftigt skulle det vara att exempelvis bedöma en 100-meterslöpare som springer på 20 sekunder som ”bättre” en 400-meterslöpare som springer på 40?
Och för övrigt, var finns den omutlighet i bibliometrin som DR applåderar? Kan de, eller någon annan, hindra två forskarlag från att citera varandra så ofta det går för att spotta upp statistiken? Kan de hindra en forskare med vacklande språkkunskaper att skriva på stapplande engelska utan annat motiv än att det ger högre poäng?
Till sist: inser inte DR vilka krafter som detta system i sista hand tjänar? Det handlar inte bara om något så enkelt som att naturvetenskap m.fl. snor åt sig forskningsmedel på humanioras bekostnad, utan om en politisk agenda. Bibliometrin är en central strategi i den pågående övergången från ett fritt forskarsamhälle till en genomskinlig och lättadministrerad kompetensfabrik där politiker och näringsliv beställer fram vad de för stunden vill ha. Kommersialiseringens nya sköna forskarvärld öppnar sig i den forskningsproposition som DR okritiskt hänvisar till (och som skönmålas av två moderata riksdagsmän i GD 23/11), men – och här är de goda nyheterna – regeringens vilja är ingen naturlag. Det går att protestera mot dess beslut att vingklippa den fria forskningen. Ett sådant protestarbete pågår just nu med hög intensitet, bland humanister, samhällsvetare och naturvetare, i Sverige och ute i Europa, där den bibliometriska sjukan grasserar för fullt.
Att bjuda den latent antidemokratiska utvecklingen inom forsknings- och utbildningspolitiken motstånd borde ha högsta prioritet för alla som anser att den akademiska friheten är en viktig del av ett öppet samhälle. Och än mer angeläget blir det för oss andra när forskare själva sviker sitt kritiska uppdrag och villigt agerar språkrör åt makten.


Svante Lovén,
lektor i litteraturvetenskap, Högskolan i Gävle

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons