Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverigebilden stämmer inte med verkligheten

Annons

Det har gått drygt 20 år sedan jag invandrade till Sverige. Jag vill nu hävda att jag, som många andra invandrare, kan mer om processen i skapandet av ett nytt sätt att leva i ett nytt land än vad många infödda svenskar påstår sig kunna. Kalla det gärna integration.

Som nyanländ asylsökande, och även senare efter uppehållstillståndet, får man massor med information om alla möjliga skyldigheter och rättigheter.

Vi får lära oss att slöja är förtryckets tydliga ansikte, kvinnor ska inte misshandlas, barnaga är förbjudet, brott ska inte begås och alkohol ska konsumeras med måtta med mera. Men det man missade att informera om är att i landet som skriker högst om jämställdhet, har kvinnorna inte ens hunnit halvvägs när det gäller jämställdheten.

Det fick vi upptäcka och även uppleva själva. Här har man fastnat i valet av blå eller rosa färg och sedan beslutade man om vårdnadsbidraget som en ny fälla för kvinnor.

Att lönegapet är tydligt, trots jämställdhetsprat.

Att det finns svenska män som misshandlar sin partner och att kvinnor låter sig misshandlas. Precis som i många andra länder och kulturer. Att porrindustrin förtrycker lika mycket som slöja.

Ett stort problem i integrationsstarten är att det tar för lång tid att få uppehållstillstånd, få papperen översatta och få en bra och effektiv SFI-undersvisning. Ett annat problem är segregationen i bostadsområden och fördomar mot oss vid jobbansökningar. Visst finns det problem men de löses inte med kontrakt eller avtal.

Svensk lag gäller alla som bor i Sverige. Punkt och slut. Skyldigheterna och rättigheterna gäller alla som bor i landet oavsett ursprung. Och de flesta av oss med rötter i andra kulturer känner oss faktiskt delaktiga i det svenska samhället.

Helen Nessai

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons