Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bawar Ismail: Därför förlorade Birgitta Ohlsson partiledarstriden

En av Liberalernas främsta företrädare, Birgitta Ohlsson, har bestämt sig för att hoppa av partipolitiken. Varför kunde inte Ohlsson vinna partiledarstriden mot Jan Björklund?

Annons

Birgitta Ohlsson (L) lämnar partipolitiken.

Partiledarstriden inom Liberalerna är över. När resultatet av provvalet till riksdagslistan i Stockholm offentliggjordes stod det klart att partiledaren Jan Björklund hade besegrat utmanaren Birgitta Ohlsson. Det var oväntat, för inför förra valet 2014 var det nämligen Ohlsson som fick Stockholmliberalernas förstaplats.

Det var spiken i kistan för Ohlssons kampanj. Innan dess hade hon även förlorat i Sveriges första "primärval" i hemlänet Östergötland (Ohlsson är från Linköping). Även där vann Jan Björklund liberalpartisternas stöd. Björklund hade även en förkrossande majoritet av övriga partidistrikt bakom sig.

Så på fredagen i förra veckan meddelade Birgitta Ohlsson att hon ger upp – och lämnar partipolitiken.

Det är en förlust för partipolitiken och framför allt den svenska liberalismen. I många år har Ohlsson varit en principdriven liberal som kämpat för feminismen och en utrikespolitik som främjar mänskliga rättigheter. Hon har engagerat och inspirerat många unga liberaler. Men idealism och högljudda supporters räcker inte långt. Inte i ett parti som är djupt kluvet mellan mjuk socialliberalism eller verklighetstroget batongliberalism.

Men för många är det kanske oklart varför Birgitta Ohlsson inte lyckades samla ett stort stöd. Följer man media får man ju intrycket av att hon är mycket populär. Så varför misslyckades hon?

Läs mer: Bawar Ismail: Ett partiledarbyte kommer inte att rädda Liberalerna

Thea Andersson, tidigare förbundssekreterare i Liberala ungdomsförbundet, har skrivit en läsvärd analys av Ohlssons misslyckade kampanj. Andersson radar upp ett antal problem, däribland att Ohlsson saknade kontakt med gräsrötterna, att många av Ohlssons utspel under valkampanjen var dåligt tajmade utifrån vad som var högst upp på dagordningen i nyhetsflödet och att det saknades en tydlig politisk riktning.

Det är flera goda poäng. Och något som varje framtida partiledarkandidat bör ta till sig, oavsett parti (förutsatt att vi får fler öppna partiledarstrider i framtiden). Men Ohlssonkampanjen gjorde även andra misstag.

Samtidigt som Ohlssons supporters kämpade för ett partiledarbyte drev man även på stadgeändringar. Ohlssonfalangen inom L krävde en medlemsomröstning i hela landet om partiledarstriden. Men det rådde oklarheter om något sådant faktiskt hade stöd i Liberalernas stadgar. På så sätt slösade Birgittafalangen tid och kampanjutrymme åt en intern diskussion om partiets stadgar. Och samtidigt fick man lite av en förlorar-stämpel på sig. Är det rättvist att ändra spelreglerna när matchen börjat? Nej, så klart. Ett mycket uselt drag av Birgittafalangen.

Och sist men inte minst: tajmingen. Utifrån Liberalernas opinionsläge i dag ser det inte ljust ut för partiet inför kommande riksdagsval. Men tänk om Birgittafalangen först hade kämpat för tydliga stadgeändringar om medlemsomröstningar, och sen efter valet lanserade Ohlssons kampanj? Det hade varit lättare att kräva Björklunds avgång efter ett dåligt valresultat och efterfrågan om en riktig förnyelse hade varit starkare. Om Ohlsson bara hade väntat ett år hade hon kanske kammat hem partiledarskapet.

Mer läsning

Annons