Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bawar Ismail: Inför historiska dagen – därför reser jag till Kurdistan

Ledarsidans Bawar Ismail om varför det kurdiska folket i Irak bestämt sig för att hålla en folkomröstning om självständighet. Och varför han välkommnar det.

Annons

Förra helgen samlades svensk-kurder på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sitt stöd för ett självständigt Kurdistan.

Jag är född i Sverige och jag känner mig verkligen som svensk. Bland snöslasket på vinterhalvåret. På bussar där folk allra mest undviker att sitta bredvid varandra. Med vänner och snaps och sill på midsommar. Det är här jag hör hemma. Ja, jag känner mig så hemma här i Sverige att jag till och med kan tolerera att vi bor i ett land med ett av världens högsta skattetryck.

Men jag känner inte bara att Sverige är en del av mig. Som son till två kurdiska invandrare bär jag även med mig den kurdiska kulturen och framför allt: kurdernas smärtsamma historia av förtryck och förföljelse.

Kurderna, som så ofta beskrivs som världens största folkgrupp utan en egen stat, har de senaste hundra åren fått erfara stora orättvisor. Sedan första världskrigets slut, då segermakterna gjorde upp om resterna av det Osmanska riket, har Kurdistan varit uppdelat mellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det är inte riktigt länder vars regimer haft ett gott track record när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Tvärtom, i dessa länder har kurderna länge fått leva med grymheter, förföljelse och diskriminering. Från tvångsassimilering i Turkiet till hängsnaror i Iran – att vara kurd under dessa regimers förtryck har varit ett rent helvete.

Mina föräldrar råkar vara från södra Kurdistan – eller irakiska Kurdistan. Vår familjehistoria, liksom många andra kurders från området, präglas av krig och elände. Iraks forna diktator Saddam Hussein försökte på 80-talet utrota den kurdiska identiteten genom ett folkmord som fick namnet operation Anfal. Hundratusentals kurder mördades, ännu fler tvingades fly. Över 5000 kurdiska byar bombades sönder. Saddamregimen använde även kemiska stridsvapen. I staden Halabja dödades tusentals kurder av nerv- och senapsgas. Och sen har vi de fruktansvärda berättelserna om tortyren i Saddams fängelser. Lidande som man trodde bara existerade i ens värsta mardrömmar.

Runt om i norra Irak finns massgravar som Saddams styrkor lämnade efter sig. Massgravar med människor som dödades enbart på grund av sin etnicitet. Det var under Anfalkampanjen som mina farbröder avrättades. I min fars hemby. Den irakiska armén tågade in i byn. Ställde alla pojkar och män på rad. Och sköt dem. Jag fick aldrig chansen att träffa dem, att prata med dem om livet i stort och smått.

En kurdisk kvinna besöker graven av sina familjemedlemmar som dödades i gasattacken mot Halabja 1988.

Ofattbara grymheter. Det har länge präglat kurdernas moderna historia. Det har format oss. Fått oss att verkligen förstå värdet av frihet och demokrati. Bara i ett demokratiskt statsskick kan man leva i trygghet, utan rädsla för att mördas eller fängslas på grund av sin kultur.

Så kurderna i Irak hjälpte till att avsätta Saddam Hussein i Irakkriget. I stället för att utropa självständighet efter Saddams fall, valde kurderna att arbeta tillsammans med den nya regeringen i Bagdad för att utveckla ett nytt demokratiskt och federalt Irak.

Men över ett decennium efter Saddams fall är Irak mer splittrat än någonsin. En sekteristisk konflikt mellan landets shia- och sunnimuslimer har krossat all förhoppningar om ett välfungerande och tryggt land. Frustrerade sunnimuslimer som känner sig illa behandlade av den shiadominerande regeringen i Bagdad har blivit en god rekryteringsbas för salafijihadistiska rörelser som Islamiska staten. Samtidigt stödjer såväl Bagdad som mullaregimen i Iran militanta shiamiliser som begår krigsbrott mot civila.

Och kurderna då? De lämnades åt IS när den irakiska armén kollapsade i Mosul sommaren 2014. När kriget mot IS väl var ett faktum lät Bagdad bli att stödja den kurdiska försvarsstyrkan peshmerga. Men att stödja nybildade shiamiliser var däremot inget problem för den irakiska regeringen. Det säger något om Bagdads prioriteringar. Nu när kriget mot IS närmar sig sitt slut har den kurdiska regeringen i norra Irak meddelat att det blir en folkomröstning om självständighet från Irak den 25:e september.

Den kurdiska minoriteten i Irak vill pröva sin egen väg. Efter decennier av förtryck och elände är det lätt att förstå varför.

I dag reser jag därför till mitt andra hemland för att följa en historisk dag, en dag som kurderna väntat på i över hundra år. Förhoppningsvis blir det startskottet för ett demokratiskt projekt som kan garantera och skydda de grundläggande rättigheter som har förvägrats kurderna i alla dessa år. Ledarsidans läsare kommer givetvis att få följa med på resan då jag kommer att skriva därifrån, så häng med på det här spännande äventyret.

Läs mer: Bawar Ismail: Snart blir det Kexit – projektet Irak har gått i graven

Läs även: Bawar Ismail: Varför vågade regeringen bara ta strid om Palestina?

Läs också: Bawar Ismail: Vill du följa med på ett studiebesök till Kurdistan, Gudrun Schyman?

Mer läsning

Annons