Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ideal värda att fira

Annons

De flesta har någon gång hört den vackra inledande artikeln till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

I morgon är det sextio år sedan deklarationen antogs av FN:s generalförsamling i Palais de Chaillot i Paris. Och i dag firas ett annat banbrytande dokument. Den 9 december 1948 klubbade generalförsamlingen igenom deklarationen mot folkmord. Den har vi en ensam man att tacka för – den polsk-judiske författaren och forskaren Rafael Lemkin, som förlorade sin familj i Förintelsen.

I Samantha Powers omskakande bok om 1900-talets folkmord, ”A problem from hell”, skildras hur Lemkin kämpade envetet för att få till stånd en internationell lagstiftning på området. Han var närmast manisk i sina ansträngningar, skrev brev på brev, tjatade, krävde och bönföll – till dess att en text gick igenom.

I veckan kan det alltså vara läge att sända en tacksamhetens tanke bakåt i tiden, till Roosevelt och Lemkin. Visst är det lätt att se bristerna i konventionerna. Man behöver bara bläddra igenom en dagstidning för att se hur många regeringar bryter mot dem. En del kritiker hävdar till och med att det vore mer rakryggat att slopa idealen – att medge att det aldrig kommer att bli möjligt att utrota fattigdom, krig och förtryck.

Trots tillkortakommandena behövs deklarationerna. De sätter fokus på individens rättigheter och visar att demokratier inte kan eller bör vara neutrala i värdefrågor. Det är med deklarationerna som med hela FN-systemet: om de avskaffades skulle man genast behöva uppfinna dem på nytt.

Mer läsning

Annons