Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jo, flickor tränar, spelar och drömmer de också

/
  • Den planerade hyllningen av Therese Sjögran vid fotbollsgalan i veckan ströks.

Annons

Idrotten framstår alltför ofta som den sista verkligt manliga bastionen. Åtminstone lagidrott.

De flesta skulle se det som absurt att håna Kajsa Bergqvist för att hon "bara" hoppat 2,08 i höjdhopp eller Charlotte Kalla för att hon inte åkte upp för den där backen i Tour de Ski lite fortare.

När det kommer till fotbollen är det dock fritt fram att använda herrvarianten som måttstock och att framställda damfotbollen som en sämre kopia.

För kvinnliga fotbollsspelare är detta vardagsmat och det händer överallt, hela tiden och på alla möjliga nivåer.

– När kommunen ger sämsta träningstiderna till tjejerna.

– När en välkänd radiopratare säger i sändning att damfotboll är som V75 med kossor.

– När Svenska fotbollförbundet beslutar sig för att på förra årets fotbollsgala hylla meste landslagsspelaren Anders Svensson med en bil medan damernas motsvarighet Therese Sjögran ignoreras.

– När Zlatan – en stor idol även för små fotbollstjejer – hånfullt säger att Sjögran kan få en signerad cykel av honom. Eller som efter årets debacle på fotbollsgalan, när hyllningen av Therese Sjögran ströks i sista sekunden, uttala sig och säga "Ska alla på galan få varsitt pris och vara nöjda? Det är en gala vi pratar om. Man ska visa upp de som är bäst."

Therese Sjögran med sina 200 (Två hundra!) matcher i landslagströjan är alltså inte värd att visa upp?

– När vi om och om igen får höra argumentet att damfotbollen helt enkelt inte genererar några pengar och att tjejerna därför få stå ut med att stå tillbaka. Detta helt reflektionslöst, utan någon som helst insikt att allt det tidigare nämnda hör ihop, att det blir för tungt till slut att vara damspelare på elitnivå och tvingas jobba på sidan om och dessutom få sin förmåga att spela ifrågasatt.

Som om alla dessa fantastiska kvinnliga fotbollsspelare inte har ägnat ett oändligt antal timmar i barndomen till att träna dribblingar och tvinga familjemedlemmar och vänner att vara målvakter mellan vinbärsbuskarna i trädgården för att slå straff efter straff. Som att de inte haft föräldrar som skjutsat till träningar och matcher och som sålt kaffe och korv vid matcher.

På raden med frågan Vad vill du bli när du blir stor? i kompisarnas "Mina vänner-böcker" har flickspelare i all evighet skrivit fotbollsproffs och på sin kammare stirrat på fotbollsaffischerna och drömt om den dagen då hon ska lyfta VM-bucklan efter att ha avgjort finalen inför fullsatta läktare.

De tränar, spelar, drömmer.

Jo, Zlatan och Svenska Fotbollförbundet – flickor tränar, spelar och drömmer de också.

Så småningom övergår barndomens lekfulla, drömmande fotbollsspelande i målmedveten träning och uppoffringar. För alla idrottare ser vägen till framgång likadan ut – obegripligt hårt slit. Ändå är ansträngningen så mycket mer fruktsam och så mycket mer hyllad om du är man.

Therese Sjögran är landslagets mesta fotbollsspelare, men blev inte hyllad vid fotbollsgalan. Fotbollförbundet klandrar TV4 men det är ointressant vad som egentligen hänt. Samtliga inblandade har gjort bort sig.

Man hade en chans att ge de drömmande, tränande, spelande flickorna därute ännu en sak att drömma om – att kunna komma till fotbollsgalan och hyllas. I stället visar man återigen hur lågt man rankar damfotbollen.

Mer läsning

Annons