Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obama och Clinton enade

/

Annons

Världens sämst bevarade hemlighet: vem som skulle utses till världens näst viktigaste jobb, bekräftades under måndagen i Chicago. Hillary Clinton blir USA:s nästa utrikesminister och därmed det tyngsta namnet i Barack Obamas nationella säkerhetsteam.

Valet bevisar att båda parter är redo att i realpolitikens namn dra ett streck över den hätska stämningen som präglade primärvalkampanjen och istället fokusera på att återupprätta USA:s anseende inom världspolitiken genom att fjärma sig från Bushadministrationens fatala politik. Planen bakom giren är att göra USA till en konstruktiv spelare på den globala scenen igen.

Det bådar gott. Världen behöver ett USA som medverkar till en världsordning mer intresserad av diplomatiska silkesvantar och kommunikation – soft power – än maktgalen övertro till vapnens möjlighet som problemlösare.

Clinton är en rättfram och internationellt etablerad minister med starkt stöd i Israel, något som kommer behövas för att ro fredsavtalet i Mellanöstern i hamn.

De vänstersinnade krigsmotståndarna inom partiet hade sannolikt önskat sig en utrikesminister med mindre hårdför attityd i säkerhetsfrågorna. Speciellt då republikanen Robert Gates sitter kvar på försvarsministerposten och James Jones, tidigare Natobefälhavare och rådgivare till bland annat John McCain, har utnämnts till säkerhetspolitisk rådgivare.

Det är uppenbart att Obama vill markera att han inte är någon duvunge. Genom konstruktivt samarbete över partigränserna demonstrerar han en vilja att skapa bred förankring i det politiska mittenfältet. Därmed tystar Obama den neokonservativa falang som kallat hans diplomatiska linje för ”kapitulationspolitik”. Priset för pragmatismen är beskyllningar om svekdebatt från de som tolkade valrörelsens ledord ”förändring” allt för bokstavligt.

Omvärldens förväntningar och åtta år av usla unilaterala beslut vilar tungt över den blivande administrationens agenda; att förebygga konflikter och stödja fredsprocesser, förhindra spridning av kärnvapen, tackla klimatförändringar, stoppa folkmord, bekämpa fattigdom och epidemier. Lägg därtill arvet från Bush i form av två pågående krig i Irak och Afghanistan, den upptrappade spänning mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, besvärliga samtal med Nordkorea och Iran samt medlingen i Israel-Palestina konflikten.

Obamaadministrationens största utmaning, vid sidan av den vikande ekonomin, blir att precisera hur ramverket för kampen mot den världsomspännande och asymmetriska terrorismen ser ut.

Under valkampanjen fastslog Obama de amerikanska truppernas rätt att jaga terrorister ”som dödar oskyldiga individer för att främja hotfull extremism”. En oundviklig fråga är då om USA:s policy ger Indiens regering – som kopplar attentatet i Bombay till den pakistanska terrorgruppen Lashkar-e-Taiba -– samma rättighet?

Den stora utmaningen ligger inte i att döda fienden, utan att reparera världens kaoszoner där antidemokratiska krafter växer sig starka. Det görs lämpligast genom multidisciplinära säkerhetsåtgärder och utvecklingsinsatser.

GD 4 DECEMBER 2008

Mer läsning

Annons