Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roosevelt och Obama

/

Annons

Bankkrisen som denna höst smittat av sig kontinent för kontinent och bransch för bransch gör 2008 till det värsta ekonomiska scenariot sedan 30-talsdepressionen efter börskraschen på Wall Street 1929. Att krisen den gången avhjälptes förknippas i USA till stor del med Franklin D Roosevelt som valdes till president 1932 och redan under sina legendariska första hundra dagar i ämbetet vidtog mängder av åtgärder för att stimulera ekonomin.

Den gamla reflexen var att i dåliga tider måste staten och enskilda bli försiktigare. Roosevelt gjorde tvärtom, och i praktiken genomförde han en expansiv finanspolitik likt den John Maynard Keynes förespråkade i England. I Sverige höll samtidigt ”Stockholmsskolan” med Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal på att formulera liknande teorier, även om de ännu inte var klara. Keynes epokförande sammanfattning ”General Theory” utkom inte förrän 1936.

Det är självklart att människor, inte bara i USA utan världen över, ser Barack Obama som det stora hoppet om ett ledarskap i Roosevelts anda. Skiftet till något nytt får så enormt positiva dimensioner genom företrädaren George W. Bush som är en av USA värsta presidenter någonsin genom sin krigföring, förakt för miljön, sociala okänslighet, religiösa extremism, arrogans och ovilja att samarbeta med andra länder. För honom och hans parti är namnet Keynes ett skällsord. Bush, som föraktar allt vad politik innebär, fick bekräfta sig själv och sitt partis teser om att ”marknaden klarar allt” som gigantiska fiaskon genom att förstatliga stora banker.

Roosevelt tog hårda strider med banker och tunga industrier. Han genomförde mänger av offentliga satsningar för att skapa fler jobb. Men hans betydelse var mycket större än åtgärderna i sig. En del av dessa gav tog tid att sätta i kraft och gav reell effekt först när konjunkturen redan vänt uppåt.

Det Roosevelt lyckades med var något större och låg på det psykologiska planet, nämligen att återge amerikanska folket framtidstro. Och då vågade människor åter börja konsumera, och därmed steg efterfrågan, sysselsättning och inkomster. Roosevelt var en formidabel kommunikatör och hans bärande budskap var orden ”det enda vi har att frukta är fruktan själv”. Alltså, bara om vi vågar tro på framtiden blir en positiv framtid möjlig.

Roosevelts ledarskap hade bara en motsvarighet under 1900-talet, nämligen när Winston Churchill, också när de flesta trodde att England snart krossas av Hitlers krigsmaskin, genom sin framtoning och sina tal fick inte bara britter utan miljoner också i härtagna länder att tro barbariet skulle kunna mötas och besegras.

Mycket ser i nuläget dystert och illavarslande ut. Det enda riktigt stora hoppet världen över ligger i att det amerikanska folket hade mognaden och förståndet att välja en president som tror på politik och människors goda vilja. Världen över, allra mest nog bland unga, finns förväntningen att Obama inte bara ska kunna leda sitt eget land utan i samarbete med EU, Kina. Indien, Brasilien, Afrika och andra söka få till samordnade aktioner både för att få fart på ekonomin och för att värna klimatet.

GD 13 DECEMBER 2008

Mer läsning

Annons