Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänstertrojka under galge

/

Annons

Så kom det historiska beskedet att socialdemokraterna bildar ett rödgrönt regeringsalternativ med både miljöpartiet och vänsterpartiet. Den opinionsmässiga kräftgången satte punkt för bråk inför öppen ridå.

Stämningen inom oppositionen efter socialdemokraternas deklaration om att tiden som enväldigt statsbärande parti nått vägs ände har varit minst sagt orolig. Vägen till praktisk lösning har kantats av förvirrande turer kring utformningen av det rödgröna kompanjonskapet. Vänsterpartiet har ömsom har välkomnats, ömsom förbjudits delta. Nästan exakt två månader efter det att partiledare Mona Sahlin stolt presenterade ett unikt samarbete med mp har de nu – motvilligt – plockat in även vänsterpartiet.

Sahlins uttalande att dörren var stängd för vänsterpartiet, med hänvisning till ledaren Lars Ohlys nonchalans inför budgetreglerna och Riksbankens inflationsmål, motiverade en rejäl kungspudel. De interna konvulsionerna och missnöjesyttringarna från den vänstersinnade traditionalistfalangen inom arbetarrörelsen bekräftade att förankring i de egna leden knappast är Sahlins bästa gren. Med en rejält stukad auktoritet tvingades Sahlin retirera från mp-förlovningen och med armbågen bjuda in utgiftspopulisten Ohly i stugvärmen. Tresamheten är numer ett faktum.

Slutet gott, allting gott? Nej, det vi nu skådar är snarare slutet på början för ett regeringsalternativ som alltjämt dras med frågor om regeringsduglighet, politisk positionering och förmågan att kompromissa. Hädanefter kommer två små partier, sinsemellan oförenliga på en mängd sakområden, att på jämbördiga villkor kräva rätten att påverka agendan utifrån sina hjärtefrågor. Utmejslandet av en gemensam valplattform inför 2010 står inför otaliga utmaningar: skatter, skolsystem, valfrihet, småföretagande, energifrågor, EU-samarbetet... Den utlovade ekonomisk-politiska riksdagsmotionen lär bli en nagelbitare.

En oundviklig slutsats av den nybildade vänstertrojkan är att vi rör oss mot ett tvåpartisystem där blockpolitiken fortsättningsvis cementeras. Partierna filar ner sina ideologiska meningsskiljaktigheter för att passa in i regeringsmallen. Makten framför partiernas interna idéutveckling, skulle utvecklingen kunna sammanfattas, och den makthungriga pragmatismen kommer med största sannolikhet att missgynna de små principfasta partierna. Kristdemokraternas opinionssiffror är talande.

Att såväl mp och s hade föredragit en rödgrön duo, det vill säga en mittenplacering på den politiska kartan, är redan genomskådat. Med skadad trovärdighet tvingas nu Sahlin och språkrören istället släta över yttrandena som framställt den finansiellt försumlige Ohly i bakåtsträvande dager. Vinnarna riskerar dock att bli färre än förlorarna.

Alliansen kan dra fördelar av vänsterkantringen som omöjliggör rejäl modernisering av socialdemokraterna. Frihetstörstande väljare med förhoppningar om en förnyad socialdemokrati riskerar att sugas upp av den medelklassvurmande Alliansen. Vänsterpartiet i sin tur är onekligen den sakpolitiska förloraren som sittandes i socialdemokraternas knä får svårt att omfamna väljare på flykt från en alltför liberal socialdemokrati. Och alla småborgerliga miljövänner som känner stark olust inför k-ordet kan genom offensiv klimatpolitik från regeringens sida enkelt räknas hem av Alliansen.

I valrörelsen kommer valfrihet ställas mot statskollektivism och en sammansvetsad Allians mot en oprövad vänstertrojka. Lyckas den sistnämnda resa sig över rollen som missnöjeskoalition kommer kampen att bli hård. Men vägen till ett trovärdigt regeringsalternativ är lång.

GD 9 DECEMBER 2008

Mer läsning

Annons