Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola stortrivs med sitt nya liv i Norrsundet

/
  • Ola Polmé trivs med livet. – Man har det här livet i 70 år. Det gäller att göra det så bra man kan varenda sekund. Då kan man inte hålla på och vara olycklig. Hela livet är en överraskning.

Annons

GD GRATULERAR

Ola Polmé började sin yrkesbana som militär men brinner numera för att ge demenssjuka ett bra liv.

Själv har han det. Efter ett liv mitt i stan flyttade han häromåret ut på landet.

– Man har det här livet i 70 år. Det gäller att göra det så bra man kan varenda sekund. Då kan man inte hålla på och vara olycklig. Hela livet är en överraskning.

I sitt eget har han kryssat sig fram i ett yrkesliv där nästa hållplats inte har varit självklar. Och han har trivts på dem alla. Just nu är han tjänstledig från jobbet som demensutvecklare i kommunen och ska i december bestämma sig för om han ska fortsätta som frilansande föreläsare och författare om hur omgivningen ska bemöta den som är demenssjuk på bästa sätt.

Men yrkeslivet började långt från vården, som stamanställd på I14, innan han via lärarvik började storstäda på sjukhuset. Han städade på obduktionsavdelningen, blev intresserad, fick jobb där och utbildade sig till obduktionstekniker. Han hoppade även in som sjukvårdsbiträde på avdelningarna, utbildade sig till det, sedan till undersköterska och sjuksköterska. Han specialiserade sig på intellektuell funktionsnedsättning och under psykiatrireformen 1995 jobbade han på Södertull. Då kom många gamla som varit på institution länge dit.

– Vi fick personer tillbaka till kommunen som var strykrädda, säger han, fortfarande upprörd vid minnet.

Häpen och förfärad fick han veta att alla hade rakats med samma rakapparat och på kvällen fick lägga sina löständer i samma skål. Han fick tips om polisgrepp för att få in en person som inte ville i duschen. Två synsätt på hur man skulle arbeta kolliderade.

– Det svåraste var att lära dem jobba humanistiskt, att det var människor vi hade att göra med.

Hans engagemang förde honom till demensvården, där han varit med och byggt arbetssättet med bemötande och teknik på äldreboendet Fleminggatan.

– Paradigmskiftet var upplåsningen.

Tekniskt sett ligger Fleminggatan däremot efter nu.

Teknik gillar han även privat. Han har återupptagit modellbyggandet och visar såväl Vasa som ostindiefararen i miniformat. Klockor lagar han gärna och han har uppfunnit en rullstolsvagga som får demenssjuka att inte behöva skrika.

I hela sitt liv har han bott mitt i stan, van vid att folk ofta kom upp. När han separerade 2005 och letade ny bostad blev det ett hus i Norrsundet, där han bara varit som sommarjobbare på bruket under gymnasiet. Han stortrivs och saknar inte det sociala liv han lämnat.

– Helt underbart är det! säger han om flytten.

Han träffar mycket folk i jobbet och har upptäckt att han på fritiden tycker om att vara ensam och styra sin tid utan hänsyn till andra. Han trivs också i Norrsundet där alla hejar på alla.

– Jag kanske borde ha gjort det här tidigare.

Mer läsning

Annons