Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Korkad utvisning inte glömd trots segerjublet

Det var otroligt korkat gjort.
Det var så förskräckligt dumt och helt onödigt. Knätacklingen som Daniel Widing gjorde mitt på röda linjen var solklar utvisning och ett tilltag som får en tränare att se rött.
Widing åkte naturligtvis ut. Lyckligtvis blev det inga mål under den tid Widing satt av straffet, men vad hade han sagt till sina lagkompisar om Linköping gjort 2–1 och vunnit matchen på en sanslös kneeing?

Annons

Jag blir bestört när jag ser sådana här tilltag. Det hör inte till en hockeymatch och samtidigt kunde det ha förstört hela kvällen för hemmalaget som just hade kvitterat och spelade för seger.
En utvisning i sudden death gav fördel Brynäs. I spel fyra mot tre hade Ove Molin ett jätteläge som jag trodde att det bara inte gick att missa, när Linköping blev fulltaligt var jag den förste att skriva ner 1–1 som slutresultat, men hade då inte räknat med Andreas Dackell.

Dackell segermålade igen.
Han gjorde det också mot Timrå senast hemma i Läkerolen. Det här var hans tredje raka match med poäng.
"Dacke" ska man aldrig räkna bort, det om något har jag lärt mig genom åren, den här gången ska jag dock erkänna att mitt egenhändiga odds på ett avgörande av Dackell var rekordhögt. Lagkapten var nämligen inte bra i den här matchen, hans dragningar misslyckades ofta och passningarna kom inte rätt, men det kompenserades av en bra arbetsinsats. Speciellt i box play är han suverän.
Det fick han till slut betalt för och utdelningen två poäng var skön.
Brynäs vann tredje raka hemma och har sex matcher i svit i Läkerolen utan förlust. Både hemma och borta har man tagit arton poäng på de tio matcherna efter landslagsuppehållet för Karjala Tournament, fem segrar, tre oavgjorde och bara förlorat två (Linköping b och Rögle b).
Det är riktigt bra.

Brynäs imponerar efter Karjala.
Det är oerhört starkt att samla ihop sig och moraliskt återfå självförtroende och tron på lagets kunnande efter sex raka förluster innan landslagsuppehållet.
Brynäs har höjt sig många nivåer sedan dess. Niklas Czarnecki, Tommy Jonsson och Janne Larsson har oförtrutet jobbat vidare, man har aldrig suttit nöjda, i stället sökt och utvecklat laget inför varje match för att hitta en vinstgivande laguppställning.
Man har gjort ett väldigt bra jobb. Brynäs har vunnit mot samtliga sina motståndare, man har kommit allt närmare de etablerade topplagen, Linköping, Färjestad, Frölunda och HV, och i vissa fall kanske också gått förbi.
Czarneckis gäng är svåra att möta. Samtidigt som de inte är slagna på förhand mot något lag. Det var några säsonger sedan jag kunde konstatera detta fenomen.
Men det är kul.

Kyle Wanvig är en hit.
Kanadensaren har hittat rätt i laget och kommit in med nytt energi och nytt sätt att se möjligheterna. Jag är förtjust i den store transatlanten som ännu inte fått sitt namn på tröjan.
Wanvig är ett lyft för Brynäs. Här har Micke Sundlöv gjort ett fynd och det här är bara början. Wanvig kan bli hur bra som helt under resans gång, samtidigt som han har dragit med sig Steve Dixon och, ta mig tusan, jag tror också att Widing smittats av den friska och fräscha spelstil som kännetecknar Kyle.
I går kom också hans första mål. Det lär inte bli hans sista.

Det var ingen höjdare som matchunderhållning.
Men det blir det sällan när två lag med ett bra försvarsspel och två toppmålvakter har bestämt sig för att täta hemåt och vänta på att fiska upp de chanser som bjuds framåt.
Så har Linköping alltid spelat här i Gävle. Brynäs satte också defensiven i främsta rummet. Två försvarande lag som länge gjorde matchen mållös och underhållningen tam.
Men det blev bättre, matchen växte för varje period, sista var riktigt sevärd och efter LHC:s 1–0 tog Brynäs hand om taktpinnen.
Ove Molin, WDW-kedjan, Lars Jonsson och Jacob Markström rankar jag högst.

Mer läsning

Annons