Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden som arbetsgivare

/
  • Foto: LASSE WIGERT Urmakare. I nästan hela sitt yrkesliv har Bo Horndahl arbetat i tidens tjänst. Och under åren har klockorna förändrats. Från mekaniska verk till digitala och batterdrivna klockor. Men roligast för 72-årige Bo har ändå kontakten med kunderna varit.

TEMA TIDHar du tid över? En dum fråga - vem har det nuförtiden i vårt sönderstressade samhälle. Men i dag då, när vi fått en timme extra till vårt förfogande tack vare vintertiden?Det är därför vi ägnar flera artiklar åt begreppet tid ur lite olika vinklar.

Annons
Tiden räcker inte till. Det konstaterar Bo Horndahl som trots sina 72 år fortfarande är fullt verksam som urmakare och som går till affären på södra Kungsgatan varje dag.
Men nu för tiden orkar han inte sitta kvar och laga ur långt fram på kvällen som han brukade göra tidigare.
Tiden är knapp, även för en urmakare.
Han har ett långt yrkesliv bakom sig och han har varit verksam i en bransch som sett stora förändringar.
Jag minns själv hur man förr i tiden brukade lämna in klockorna för rengöring och ruckning.
I dag byter man batterier eller helt enkelt slänger klockan när man tröttnat på designen.
Tidigare var klockköpet en stor investering. Oftast en traditionell konfirmationsgåva. När man gick in i vuxenvärlden fick man sin första klocka, en dyrbarhet som skulle hänga med större delen av livet var det tänkt.
I dag kostar många klockor småsummor. Man får dem som snabbhetspremie när man prenumererar på tidningar eller går med i bokklubbar.
Det är också en bransch med ytterligheter.
Nyligen hade Bo en kund i affären som ägde en Rolex, ett guldur med läderarmband. Prislappen var 142 000 kronor. De modeller som har briljanter och guldarmband kan kosta runt miljonen.

Bo Horndahl är son till en sjöman.
Han är född i Stockholm men växte upp i Fagersta, med mamma hos mormor och morfar. Där gick han i skola. Pappa var ju oftast ute till sjöss så familjen kunde bo nästan var som helst.
Som 17-åring kom han till Gävle, i samband med att pappan blev förlagd till Gävle under kriget. Och här gjorde han som sin pappa, gick till sjöss. Han mönstrade som stewardbiträde på ett tankfartyg som gick till Sydamerika och södra Nordamerika. I början var han svårt sjösjuk men det gick över. Han fick uppleva stora världen, ett äventyr ungefär som de som i dag luffar jorden runt. Och hade det inte varit för det faktum att han hade mönstrat och skulle rycka in, så hade han kunnat tänka sig ett liv till sjöss.
Nu började han istället som lärling i Bergströms urmakeri på Södra Centralgatan, mitt emot gamla Grand.
Praktiken kombinerades med studier, tre månader i taget, i Borensberg, vid sjön Boren, utanför Motala, där landets enda urmakeriutbildning finns förlagd. I dag är det en treårskurs på heltid och många av de som utbildas går direkt till industrin. Det mesta i utbildningen handlar nämligen om elektronik och att fixa gamla pendyler och annat av den gamla sortens hantverk, det får man bara göra under några månader under sista utbildningsåret.
I dag går yrket ofta i familjen. Så ock i familjen Horndahl. Sonen Patrik är den som nu har tagit över firman. Det är han som är ansvarig för alla inköp och som sköter försäljningen i butiken.
Och hantverket, det har han lärt att pappa Bo som dock är den som sköter den lilla verkstaden i butikens bakrum.

Bo Horndahl var en händig grabb och gillade att pilla med saker som sin morfar. Och sitt yrkesval har han aldrig ångrat. Det har varit stimulerande för en man med stort intresse för teknik.
Men allra roligast har kontakten med kunderna varit.
Kunder som kommer in och pratar om ditt och datt och kanske handlar ibland. Andra som kommer in och berättar hur nöjda de är.
I ärlighetens namn finns det även de som kommer in och klagar när deras dyra klockor inte fungerar som de förväntat sig.
- Ofta kan det bli mer fel på en dyrare klocka. Den är ofta mindre, med finare och tunnare delar. Elegantare klockor som inte är lika täta för fukt. Det är inte meningen att man ska ha den när man är ute och fiskar, till exempel, säger Bo.
Förr var folk mer försiktiga med sina klockor. I dag har man klockan på, både i duschen och bastun och då måste det vara täta grejer för att de ska klara sig.

Horndahl förresten. Namnet kommer inte från orten Horndal, vilket många tror eftersom man kan spåra litet dalmål i Bos tal. Det är istället ett gårdsnamn från Skåne.
Bo arbetade i många år som anställd, både hos Bergström, Sehlbergs och Brynte, både i Gävle och Sandviken och hos Öberg i Skutskär. Och det var när Bryntes ville lägga ner sin butik på Södra Kungsgatan som Bo beslutade att prova på som egen. Det var 1978 och hjälp hade han av sin hustru Barbro.
- Hon var duktig på att sälja, säger Bo som är änkeman sedan drygt ett år.
Vart tredje år skulle klockorna på den tiden de var mekaniska smörjas och rengöras.
Bo berättar att man då plockade isär hela verket. Alla delar lades i en burk som kördes i maskin med rengöringsvätska, följt av bensinbad och varmluftstork. Allt putsades och gjordes rent och gammal beckad olja avlägsnades. Fortfarande har Bo kunder, främst äldre herrar, som regelbundet lämnar in sina ur, kanske av fina märken som Longines och Omega, för rengöring.
När de första batteriuren kom var det många urmakare som inte ville befatta sig med nymodigheterna. Sådana dumheter skulle inte uppmuntras, ansåg dom.
De första batteriklockorna som kom var dessutom digitala och rejält dyra. I dag är 99 procent av alla ur batteridrivna.
Schweizarna, som hade snudd på monopol på klockor, blev då tagna på sängen av japanerna. Och Bo kan berätta om en schweizare som kommit på en metod, där ett batteri drev en stämgaffel som i sin tur drev uret.
Schweizare skulle välja om han ville ha en engångssumma för sitt patent eller ersättning för varje såld klocka. Han hann aldrig bestämma sig innan uppfinningen blev helt värdelös. Då hade nämligen japanerna kommit på kvartskristallen som var mycket billigare och dessutom fungerade mycket bättre.
I dag finns det fortfarande stämgaffelur i Gävle men inte längre några delar på marknaden. De går så länge de håller.

Klockor med flytande kristall var också något som väckte stor uppmärksamhet. Den var tänkt för månfärder och gick exakt, på tusendelen av en sekund. Istället för visare var det flytande kristall. Efter ett teve-programmet Tekniskt magasin var det stor efterfrågan och Bo sålde alla klockor som han tog hem, trots att de kostade närmare 4 000 kronor för 20 år sedan. Tio år senare var de klockorna vanliga som snabbhetspremie och i dag säljs de inte alls.
I dag kan man köpa klockor med alla tänkbara funktioner, som kamera, mp3-spelare, stoppur, timer, världstid, dataminne, höjdmätare, barometer, kompass, termometer, till och med GPS. De uren är ganska stora och klumpiga men säljs bra i fjälltrakterna där de kan bli en livräddare. Till och med gökuren drivs med batterier. Ljudet är numera helt autentiskt, med riktiga gökar som gal med ekoeffekt. I bakgrunden kan man höra sorlet av en bäck.
I början fanns det två olika typer av batterier till klockorna som kom. I dag är det inte mindre än 50 olika storlekar att hålla reda på.
Men det finns fortfarande mekaniska ur, som Rolex till exempel. Den är självuppdragande, är tät och har mycket handarbete nedlagt. Bo säljer inte själv Rolex-klockor men kan skaffa hem dem.
- Rolex har stora krav. Då skulle jag behöva investera i verktyg för 100 000 kronor ungefär och dessutom ha klockor för en halv miljon i lager. Jag tror inte att det finns en sådan efterfrågan i Gävle, säger Bo.
Det finns också klockor utan batterier, som den Seikoklocka som Bo själv bär till vardags. Det är ett kvartsur där strömmen alstras genom att Bo rör på sig. Det kallas kinetik. Det finns också klockor som drivs av solceller, även de miljövänliga.

Mode och trend är viktiga komponenter i dag. Nästan varje modehus har sina egna märken.
Bland schweiziska märken är Swatch fortfarande överlägset mest lönsamt. Det märket ingår förresten i samma firma som Certina, Tissot, Longines, Rada och Omega.
Swatch var en genial affärsidé. Företaget lät konstnärer designa klockorna och startade en trend att samla på nya modeller. De såldes till och med på auktion. Bo Horndahl hade en lista på kunder i Gävle som han bara behövde ringa när nya modeller kom in.
Han minns ett par som kom in i butiken med en katalog i högsta hugg. De köpte 22 klockor som fattades i deras samling.
Han hade också besök att av italienare som ville köpa alla hans klockor, inklusive skåpet där de förvarades. Bo tackade nej till affären för då sålde klockorna bra. Det fick han ångra för bara några månader senare hade Swatch-uren blivit helt kalla. Ingen frågade efter dem. Istället skulle alla ha Gul-klockor. Eller Salming-klockor.
Nu har Swatch kommit tillbaka och Bo har fått nya leveranser. Gul håller fortfarande ställningen. Det är bra, pålitliga klockor och det kommer hela tiden nya modeller. Salminguren däremot är svårsålda idag.

Vad betyder tiden för urmakare Horndahl?
- Det år något som man har passerat. Åtminstone framtiden. Den har man bakom sig. Men jag har fortfarande svårt att få tiden att räcka till. Man får hela tiden prioritera jobben och det är litet jobbigt, säger Bo som är glad över att sonen tagit över. Inte minst med tanke på allt jobb han själv har lagt ner.
- Det är bra att han sköter inköpen. Det är ju risk att jag har blivit litet mossig. Men det är svårt även för honom med det stora utbud som finns.

KERSTIN MONK

Mer läsning

Annons