Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulricas svåraste veckor

/

Två veckor har gått sen mordet på utrikesminister Anna Lindh, och sen folkomröstning där svenska folket mycket tydligt visade sin misstro mot EU genom att rösta nej till EMU.

Annons
Det har varit de värsta veckorna i Ulrica Messings liv, säger hon när vi träffas på hennes arbetsplats, ett soligt och stort hörnrum i Näringsdepartementet, med utsikt över Strömmen och Stadshuset.
Ulrica fanns inte med vid minnesstunden där förra fredagen. Inte heller vid begravningen.
I stället har hon just återkommit från en sedan länge planerad semester i Turkiet med sin familj. Hon tvekade länge inför hur hon skulle göra, men beslutet blev att hennes egen familj var allra viktigast.

Det finns många paralleller mellan Anna Lindh och Ulrica Messing. Två unga, blonda, attraktiva politiker med två söner. Båda med en stark ambition att vara nära verkligheten och leva ett så normalt liv som det är möjligt när man är minister i Sverige.
För Ulrica har hot varit en konkret verklighet, som lett till att hon vissa tider haft skydd.
Hur har det som hänt nu påverkat henne? Hur tänker Ulrica om sitt fortsatta liv som politiker? Är priset för högt? Hur går hon vidare?

Hur har de här händelserna påverkat dig?
- Det vet jag inte riktigt ännu. Det är svårt att ta till sig och jag tror inte att jag riktigt har förstått att jag aldrig mer kommer att kunna prata med Anna. Det är klart att jag som andra blivit oerhört upprörd och illa berörd över det onödiga våldet. Allt eftersom dagarna går kommer det mig nära på ett helt annat sätt eftersom vi jobbade tillsammans.

Det fanns paralleller mellan dig och Anna.
- Ja. Och jag tror att det som gör att man orkar vara politiker är de stunder när man kan göra helt vanliga saker. Som Anna som kunde gå in på apoteket och köpa nässpray till Filip innan vi hade torgmötet i Gävle. Eller att försöka få en stund över och titta efter en ny kavaj. Det är stunder när man får vara helt själv, fast man är bland många andra. Att man kan göra saker som är viktiga för vardagen och familjen så att man blir delaktig i den.
Jag tror inte att folk skulle orka vara aktiva i politiken om man kom hem och hade allt tillrättalagt. Att familjen skulle stå i givakt när man har varit på långa resor, när man fattat viktiga beslut och träffat spännande människor. Jag vill vara involverad i vardagen. Men det är klart att det är slitsamt. För mig är det oerhört svårt att vara hemma med sjukt barn om det sitter flera hundra människor och väntar på en konferens.

Du har själv upplevt hot och haft säkerhetsvakter.
- Ja, och det är inte lätt. Jag tror att vi ska ha mer skydd och jag tror inte att det behöver betyda att vi bygger barriärer mellan politiker och väljare. Vi kan vara lättillgängliga ändå.
Men varje gång man skyddas blir det en inskränkning i den personliga friheten. Då gör man inte den där extra svängen till Valbo för att köpa ett par skor. Och när familjen tvingas ha med en vakt på badhuset, då frågar man sig direkt om det är värt det. Samtidigt är det en förutsättning för att jag ska kunna känna mig trygg.
Det jag kan önska är att det fruktansvärda som hänt ska leda till en nyanserad debatt om hur mycket demokratin får kosta. Om det innebär att vi åker statsrådsbil istället för tunnelbana, då måste det få kosta. För inte en gång till vill vi vara med om det som hände Olof Palme och Anna Lindh.

Vad säger dina barn?

- Oscar, min yngsta, är mest tagen över att jag varit så ledsen. Han vet att det är en kompis till mig som har dött. Men han förstår inte vidden av det hela och det är skönt på många sätt. Pontus läser mycket tidningar och förstår mycket väl vad som hänt. Han undrar vad som händer runt oss nu. Om det kan hända igen. Och han tänker väldigt mycket på Annas barn, vem som hjälper dem nu.

Har det här fått dig att fundera över att hoppa av?
- Nej, det har det inte. Men när jag insåg vad Göran skulle berätta den där torsdagsmorgonen, så var min första spontana reaktion "vad håller man på med". Det tror jag att många kände då. Det är så obegripligt och så fruktansvärt jobbigt. Det blir en rad frågor man ställer sig själv. Men att sluta? Nej.

När förstod du att hennes liv inte stod att rädda?
- Inte förrän torsdag morgon. Efteråt kan jag se tecken på att jag skulle ha förstått det tidigare. Men ibland är det så att man inte vill förstå. Jag fick reda på att Anna blivit knivskuren efter ett torgmöte i Hällefors. Sen körde jag hem, 25 mil, till Forsbacka. På varenda busskur såg jag Anna på stora affischer, så otroligt levande. Det är den bilden vi har av henne, att hon var väldigt glad, aktiv och framåt.

Det fantastiska är att även världens stora ledare saknade henne som en vän.
- Ja, och det berodde på hennes sätt att vara. Jag har själv blivit väldigt berörd och glad över hennes omtanke om mig och min familj. Hon uppmuntrade med sms, glada lappar vid regeringssammanträden och jag upplevde att hon hejade på mig.
Nu ser jag att det hon gjorde mot mig, det gjorde hon för många. Hon var otroligt duktig på att ta sig tid och visa omtanke om andra. Hon var väldigt mycket vardag men dessutom väldigt mycket vision. Hon hade förmågan att spänna bågen och våga utmana. Med sitt rättframma sätt gjorde hon förvånansvärt få riktigt förbannade. Hon vann respekt för den hon var. Hon kunde vara personlig utan att vara privat.

Hur har det påverkat din framtid?
- Jag hoppas att jag också spänner bågen litet högre. Att jag är ännu tydligare och att jag orkar ännu mer. Anna var jätteduktig på att få alla runt omkring henne att orka litet till.
Det är klart att man också blir påmind om att livet kan vända så ohyggligt snabbt. Ena dagen sitter man och brottas med en fulltecknad almanacka. Nästa dag har man ingen aning om vad som händer. Men jag hoppas att jag kan ta vara på det politiska förtroendeuppdraget och förvalta det ännu tydligare. Men också att fortsätta vara mån om min familj och det privata livet.

Hur upplevde du valresultatet?
- Min spontana reaktion var att värre än så här kan det inte bli. Sen inser man att det kan det. Jag har fortfarande min familj, de är friska och lever och det är en oerhörd rikedom. Men de två veckor som gått har varit mina tuffaste veckor någonsin. Jag fick en jobbig start som minister när jag gjorde förändringar i arbetsrättslagstiftningen 1996. Då hade LO jättelika demonstrationer mot mig i Kungsträdgården och då var jag säker på att min politiska karriär skulle bli ganska kort. Det var tufft men går inte att jämföra med det här.

Vilken analys gör du av valresultatet?
- Jag är inte riktigt klar än men jag försöker dra flera slutsatser. Det är oerhört tydligt att vi har en tudelning av Sverige. Det finns människor som - rätt eller fel - upplever att de har väldigt svårt att påverka utvecklingen och tycker att det är långt till den plats där besluten tas. Då kan det vara långt både till kommunhuset och naturligtvis ännu värre till riksdagen, för att inte tala om Bryssel.
Man har visat ett misstroende mot EU.
Det som jag tycker är positivt med EU är framför allt strukturfonderna, där man får pengar till regionalpolitik. Det involverar folk när det gäller utveckling på orten. Det finns många förslag på vad man kan göra, vilka behov som finns. Det kan vara allt från att rädda en lokal lanthandlare eller rusta upp en badplats till offentlig service.

Vi tycker att vi klarar oss själva, utan EU.
- Ja, men Sverige har blivit framgångsrikt tack vare att vi sökt samarbete och byggt upp en export. Svenska företag har varit jätteduktiga på att utvecklas. Vi kan också lära av historien. I slutet av 1800-talet var Stockholm den skitigaste huvudstaden i Europa. Andra huvudstäder samlade in pengar till oss så att vi kunde göra sanitära insatser. Då var vi ett av de fattigaste länderna. I dag är vi ett av de rikaste.

Varför tog du på dig ordförandeskapet i Gävle arbetarkommun?
- Jag ville ha en motvikt till de stora nationella besluten och de diskussioner jag för i EU. Det är ett sätt för mig att göra politiken väldigt konkret och det behöver jag. Jag har alltid haft mitt uppdrag kvar i Gävleborgs partidistrikts verkställande utskott. Jag vill veta vilka debatter man har i Ljusdal, vilka frågor man stöter och blöter i Hudiksvall eller Bollnäs. Och jag vill kunna förmedla det när vi tar de nationella besluten. Det är jätteviktigt för mig.
Nu kände jag att det var roligt att göra det ännu mer lokalt. Att få vara mer engagerad på hemmaplan på riktigt. Att få planera en verksamhet för arbetarkommunen.

Hinner du med?
- Det konstiga är att man hinner det man tycker är roligt. Men det förutsätter ordentlig planering. Det är en nackdel med att jobba så mycket att man aldrig kan göra något spontant, som att gå på bio med en kompis. Livet är inrutat men det finns inga alternativ.

Är det inte ett högt pris?
- Hittills har jag inte tyckt det. Men den frågan måste man ställa sig då och då så att man inte ser tillbaka om några år och blir bitter. Nu har jag valt att ha en fulltecknad almanacka och då måste jag stå för det, inför mina barn, arbetskamrater och andra.

Vad är din drivkraft?
- Jag vill vara med och förändra världen. Det är samma drivkraft som när jag gick med i SSU. Jag tror på politiken som ett verktyg, som en möjlighet att öka rättvisan och delaktigheten.

Vad blir man när man är så ung som du och suttit så länge i regeringen? Lokalpolitiker?
- Inte landshövding i alla fall. Jag kan inte tänka mig att jag bara skulle logga ut och gå hem efter att ha varit så aktiv som jag är. Att tro att nu kan jag inte göra något mer. Nu får andra ta över.
Jag kommer alltid att vara aktiv men via olika vägar. Jag har inte satt något bäst-före-datum för mitt politiska uppdrag här, eller i riksdagen. Men det är klart att jag jobbar väldigt mycket och man kan inte vara aktiv på den här nivån hur länge som helst. Som du säger, jag är rätt ung och måste hitta andra saker. Så varför inte lokalpolitik.

Vad gör du om fem år?
- Jag brukar svara textillärare, men det kommer jag aldrig att bli. Det har jag gett upp. Men jag är fortfarande tjänstledig från Hassela-kollektivet. Jag skulle vilja ha mer tid hemma, kunna stå där med bullar och saft när barnen kommer från skolan och kunna lyssna på vad de varit med om under dagen.

Även om Sverige är mest jämställt i hela världen får du ändå frågor om hur du kombinerar familj och karriär. Det får inte Tomas Östros eller Bo Lundgren.
- Det är trots allt mycket kvar att göra innan vi blir fullt jämställda. Jag kan se att det är mer status för en fru att komma med sin make på kungamiddagar och ambassadörsmiddagar. Ibland kan jag sakna att Anders är så otroligt restriktiv och inte vill följa med. De flesta kommer två och två. Men han vill inte följa med och det respekterar jag. Det känns heller inte fel. Det här är mitt liv och min vardag och det är ingen tvekan om att familjen påverkas av den. Men det är inte vårt gemensamma liv. Anders och mitt liv, med våra barn och vänner, det är något helt annat. Och det har sina fördelar att hålla isär det.

Anders måste vara rätt unik?
- Ja, det är han. Jag hade tur. Han är väldigt bra.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons